Ormbunkar, som idag är populära växter i hemmen, hör till några av de äldsta växterna på jorden.

De dominerade jordens flora för mer än trehundra miljoner år sedan, långt innan blomväxterna uppstod. Dagens ormbunkar når visserligen inte samma imponerande storlekar som deras förhistoriska släktingar, som frodades i ett varmare och fuktigare klimat, men de är fortfarande fascinerande och långlivade växter. Det är bland annat rester av förhistoriska ormbunkar som utgör kolfyndigheter, en resurs som spelar en avgörande roll i dagens industri och energiförsörjning.

Ursprung

Det finns över 10 000 arter av ormbunkar, och de återfinns över hela världen. De flesta trivs i fuktiga och skuggiga miljöer, särskilt i tropiska regnskogar där de växer på marken eller som epifyter på trädstammar och grenar. Vissa arter kan anta trädliknande former, medan andra klarar sig i mycket torra områden, som bergsskrevor eller högt belägna platser nära den eviga snögränsen. De kan även hittas i våtmarker och vattendrag.

Trots att ormbunkar förökar sig genom sporer och varken blommar eller bildar frön, finns det många legender om den mytomspunna "ormbunksblomman". Enligt folktron ska denna blomma endast slå ut under midsommarnatten och besitta magiska egenskaper, särskilt när det gäller att hitta gömda skatter.

Ormbunkar anses ha en positiv effekt på inomhusklimatet genom att jonisera luften, vilket kan bidra till ökat välbefinnande. Systematiskt sett tillhör ormbunkar klassen Filicineae, men de enskilda arterna placeras ofta i skilda familjer, där familjenamnet ofta härstammar från växtens vetenskapliga namn.

Trots att det finns en stor mångfald av ormbunkar, är det endast ett fåtal som odlas som krukväxter eller används i floristiska sammanhang för sina dekorativa blad. Deras popularitet i hem och offentliga miljöer beror på deras täta, frodiga bladverk och varierande gröna nyanser, som skapar en levande och naturlig atmosfär.

Vanliga arter och sorter

Idag finns det många arter av ormbunkar att välja mellan, och de skiljer sig åt i storlek, bladform, färg och skötselkrav. Nedan följer några av de mest populära arterna som är lättillgängliga i handeln.

Nephrolepis exaltata (Svärdormbunke)
Denna art är en av de mest odlade ormbunkarna och härstammar från tropiska och subtropiska områden. Släktet Nephrolepis omfattar cirka 30 arter som kan vara både epifytiska och markväxande. Svärdormbunken har långa, bågformade blad med små, tätt sittande småblad längs en tunn och styv stam. De unga bladen är inrullade i spiralform, precis som hos alla ormbunkar. Växten sprider sig genom att skicka ut rotliknande utlöpare som kan utvecklas till nya plantor. Det finns många olika sorter av Nephrolepis exaltata, som varierar i bladstorlek, form och struktur.

Cyrtomium falcatum (Glansormbunke)
Denna ormbunke tillhör familjen Aspidaceae och omfattar cirka tio arter som växer naturligt i skogar i Asien, från Japan till Kina, samt i Afrika och på Polynesiens öar. Glansormbunken har mörkgröna, blanka och läderartade blad. Den är tålig och lättskött, kräver varken hög luftfuktighet eller höga temperaturer, och trivs lika bra i svala som i varmare rum. Växten föredrar kalkfattig jord och bör vattnas med mjukt vatten. På våren och sommaren kan den gödslas en gång i månaden med ett kalkfritt flytande näringsämne. Förökning sker genom delning eller sporer.

Adiantum (Venushår)
Denna grupp av ormbunkar kännetecknas av sina små, ljusgröna blad och sin känslighet för uttorkning. De trivs bäst i fuktiga miljöer och återfinns naturligt i tropiska områden, främst i Sydamerika, där de ofta växer i skrevor och fuktiga skogsmiljöer. Det finns cirka 200 arter inom släktet Adiantum, och de mest kända arterna är Adiantum raddianum och Adiantum macrophyllum. Dessa ormbunkar kräver mycket vatten och hög luftfuktighet för att trivas.

Platycerium (Älghornsbräken)
Denna art omfattar 18 arter som växer epifytiskt i tropiska skogar över hela världen, främst i Asien, Australien och delar av Syd- och Centralamerika. Platycerium har två typer av blad: breda, platta blad som fäster vid trädstammar och fungerar som näringssamlande organ, samt långsträckta, hornliknande blad som producerar sporer. Den mest odlade arten är Platycerium bifurcatum, även kallad älghornsbräken, som ursprungligen kommer från Australien.

Asplenium nidus (Fågelbobräken)
Denna tropiska ormbunke växer epifytiskt i trädtoppar och bildar stora, rosettformade blad. Bladen är ljusgröna, blanka och kan bli upp till en meter långa. Fågelbobräken är känslig för uttorkning och trivs bäst i hög luftfuktighet och halvskugga. På grund av sin estetiska form och sitt frodiga bladverk är den en populär prydnadsväxt.

Pteris cretica (Kretensisk bräken)
Denna art är en av de mest odlade ormbunkarna och kommer från tropiska och subtropiska områden. Bladen kan ha varierande färg och mönster beroende på sort, och de växer i täta tuvor från en gemensam rotstock. Kretensisk bräken trivs i skuggiga miljöer och behöver jämn fuktighet.

Skötsel och vård

Ormbunkar kräver hög luftfuktighet och kan lätt torka ut, vilket leder till bladfall och ökad mottaglighet för skadedjur som spinnkvalster. För att säkerställa optimal tillväxt är det bra att plantera dem i en större kruka efter inköp samt använda lecakulor och vattenhållande material som hydrogel för att förhindra uttorkning. Det finns även bevattningssystem, som hydroboxar, som hjälper till att hålla jorden jämnt fuktig.

Med rätt skötsel kan ormbunkar bli långlivade och dekorativa inslag i hemmet, och deras frodiga bladverk skapar en känsla av naturlig grönska och harmoni.